Djurrikets stadsterrorister

Skrivet 2007-06-24 Klockan 20:05:13

Idag har jag tillbringat hela min eftermiddag på en trevlig uteservering med min kära vän Rebecka, i Örebro centrum. Med god mat och dryck sitter vi och njuter av att solen äntligen är framme igen och pratar om aktuella händelser i våra liv. Snart märker jag dock att min uppmärksamhet tynar bort från vårat samtal på grund av störningsfaktorer i bakgrunden. Fåglar av alla sorter, kajor, duvor och gråsparvar som helt ogenerat och brutalt kalasar på matrester från lämnade tallrikar. Allt efter som tiden går samlas fler och fler av dessa otyg ovånpå parasoller och lyktstolpar runt serveringen, och de verkar på ett obehagligt sätt gerilla-organisera sig för att göra attack. Jag tittar försiktigt uppåt, och ser flera äckelkråkor cirkulera runt, för att sedan tvärdyka ner mot utvalt bord. Efter en traumatisk upplevelse förra sommaren, då en kaja helt utan förvarning flög rakt in i armen på mig när jag var på cykeltur, har jag drastiskt utvecklat en fobi för just fåglar. Jag skriker rakt ut och böjer ner huvudet i försvarsställning när en kaja dyker ner över vårat bord. Gästerna runt bordet bredvid ger mig blickar som signalerar irritation, men återgår till sitt. En liten stund senare kommer en något förvirrad gråsparv flaxande rakt på, och stannar upp en knapp decimeter från Rebeckas ansikte. Jag upprepar samma scenario igen, med skrik och hysteri. Åter igen får jag sneda blickar från bordet bredvid, som denna gång glor ett ganska bra tag innan de återgår till sitt.


Fågelattacken pågår ända till caféet stänger och jag känner att Rebecka både tycker synd om mig, samtidigt som hon gärna vill att jag rikta min uppmärksamhet mot henne. Jag skäms lite av att jag är den enda bland borden som reagerar så starkt på fåglarna, men å andra sidan, vi har alla våra svaga punkter.


Slutsats: Fåglarna i city är egentligen en gerillarörelse som planerar att en dag inom snar framtid ta över världen och utrota mänskligheten



image10


Veckans lärdom

Skrivet 2007-06-18 Klockan 20:57:33

Barn skänker oss så otroligt mycket kunskap, de får oss att stanna till och tänka efter. De hjälper oss att se på livet genom de renaste och enklaste perspektiven. De får oss att tänka tillbaka, och förstå.

Nu har jag jobbat en hel vecka på förskolan Kryddgården i Sörbyängen. När jag ser barnens beteende genom vuxna ögon faller alla bitar på plats, och då kan jag återkoppla till min egna barndomstid och tänka "Ah just ja, sådär var det". Ibland, i vissa situationer skulle man önska att man kunde vara lika raka och ärliga som de små liven, på ett sådär egoistiskt och hänsynslöst sätt. "Jag vill faktiskt inte umgås med dig" istället för framkrystade och dåliga ursäkter "Ööö, nääe det går inte, jag ska till farmor på middag". Men de flesta barnen jag har hand om är inne i en väldigt egoistisk period i livet, "det är den åldern", brukar min handledare säga. De struntar i hur agerande går i hand med konsekvens, och hänsyn till andra individer osv. Då blir man faktiskt ganska glad över att man kan tänka steget längre. En grej som faktiskt är lite söt och smått oskyldig är att barn är väääääldigt dåliga på att ljuga :P Och tur är väl det, lögner behöver vi mindre av här i världen.

Jag känner mig lite understimulerad faktiskt, jag är ensam sommarvikarie. Jag kan antingen konversera med fyra-åringar eller fyrtioplusare :P Men jag lär mig så otroligt mycket varje dag, så det är faktiskt värt det.. Imorgon bitti börjar jag klockan sju, måttligt roande :P

Nighty


VI-kampen

Skrivet 2007-06-07 Klockan 17:32:37

Idag hölls den årliga interna kampen på Virginska, VI-kampen. Jag var superseriös och gick upp sju för att täcka halva mitt ansikte med lila vattenfärg, och fixa kläder. Jag lyckades skaka fram ett par lila nätstrumpbyxor, ett lila diadem, lila armband och halsband som jag hade tillsammans med min egenbatikade t-shirt. Skrev ut hejarramsorna och samlade ihop MP t-shirtarna för att åka iväg.. Väl framme fick jag reda på att jag tydligen var en halvtimma sen (!), inte så bra när jag var ansvarig för medieprogrammet och hade tröjorna, men det löste sig.


Kanotpaddling (På tid)

Första grenen för dagen började i sann media-anda. Tjejerna välte kanoten innan de hade hunnit tagit sitt första paddeltag :P Gjorde ett andra försök när de hade fått upp kanoten, och gjorde om samma sak :P Så den grenen förlorade vi hårt på


Dragkamp

Första omgången fick vi köra mot HV eller LP tror jag, vilket blev oavgjort. Då fick vi köra en tredje omgång, och den torskade vi på, jag tror vi kom sist i dragkampen. Jag blev i alla fall grymt imponerad av Linda Bertilsson, satan vad stark hon var. Henne skriver vi upp till nästa år. Men det var världens bästa match mellan HV och LP, de höll på i en evighet.. Jävla starka brudar där alltså, det hade jag aldrig anat. Menmen, vi förlorade i vilket fall.


Medicinbollsboule

Äntligen fick media visa fram fötterna! Jocke och Sara kammade överlägset hem vinsten och mediaklacken jublade högt, speciellt jag. Jag jublade lite för högt kanske, mina skrik var inte uppskattade i alla stunder. Men någon måste ju vara seriös :P RDG-RGH kom tvåa har jag för mig..



Plankan (På tid)

Mediatjejerna som var med fick en riktig rivstart, alla höll takten och trampade på i full fart. Men när de skulle runda konen hände det något som var ödesdigert för media, alla ramlade och Brus fastnade med foten på något konstigt sätt, så de inte kunde fortsätta gå. Det tog en himla massa tid innan hon kom loss, och då hade vi tappat så sjukt mycket tid att vi hamnade långt ner på listan. Vi hade femte snabbast tid :( Blev väldigt besviken


Stafett:
 1. Irländsk julafton
2. Äpple i hink och kast med äpple i hink
3. Skottkätterace
4. Madrassrace


1. I stafetten måste jag ge en massa credit till mig själv, jag startade på irländsk julafton och fick en massa nytta av alla mina år som dansare. Vi snurrade tio varv med huvudet ner mot marken, och jag försökte fokusera hela tiden. Förra året ramlade jag, och tappade lite tid på det. Men när jag hade snurrat klart så hoppade jag ut med benen i en stadig position och kickade bollen i målet på direkten. Under tiden tittade jag runt omkring mig och såg några som låg på marken. Sprang bort och klappade i handen på Emelie

2. Emelie körde ner huvudet i en hink fylld med mjöl, med endast ett äpple i. Hon fick tag i äpplet i nolltid och skulle sedan kasta i det i en hink några meter bort. Det tog lite tid, men på tredje eller fjärde försöket fick hon i den i hinken och sprang vidare..

3. Media tappade hur mycket tid som helst i skottkärreracet, de tog så himla lång tid på sig. Alla tänkte att det var kört, för alla andra hade redan kommit vidare till madrassracet och hoppat i vattnet.

4. Något hände mot alla odds, Elin som var sänd från ovan kubbade järnet ned till vattnet och åkte fort som tusan på den där madrassen. Jag stod långt borta och skådade inte så noggrannt, hade inte hängt med riktigt och trodde därför att media låg sist. När det var klart gick jag emot de tävlande som såg väldans glada ut.
-Vi vann på stafetten! säger en glad Sara till mig.


Slutlig placering

1:a SPI
2:a HR
3:a IV
4:a LP
5:a MP
6:a RGD/RGH
7:a HV


HV kan klippa hår
LP kan stycka får
IV går om ett år
men MEDIA alla priser får!



image9


RUM-fiaskot

Skrivet 2007-06-04 Klockan 12:29:38

Å hela team X-tremes vägnar är vi grymt besvikna på allt som hade med RUM-festivalen att göra. Hela organisationen var ett skratt rakt upp i ansiktet på oss, ingen hade någon koll på något alls what so ever. Jag måste säga att min bild av tävlingen har varit diffus ända sedan jag anmälde oss.


Eftersom jag ansvarade för kontakten mellan team X-treme och tävlingsledningen fick jag höra nya ändringar av programmets uppbyggnad i princip var och varannan dag, allt ifrån priser till regler och moment. Från början var vi fyra grupper som skulle deltaga i gruppmomentet och battlet, som vi alla hade ställt in oss på mentalt och utsett "battlare" från gruppen. När vi sedan på självaste tävlingsdagen kommer till ett tomt folkets hus utan varken domare eller motståndare börjar vi undra hur mycket energi och engagemang organisatörerna har lagt ned i streetdancedelen. I cirka en timma får vi stå och vänta medan en vimsig tävlingsledare springer runt och ringer samtal hit och dit innan han kommer fram till oss och säger:
- Grattis, ni har vunnit. Era motståndare kommer tyvärr inte att dyka upp.

Som "plåster på såren" fick vi visa upp vår koreografi inför vänner och familj som liksom oss stått och väntat utomhus i en dryg timma. Efter det ville tävlingsledaren att vi skulle battla mot varandra (!), vilket jag protesterade emot eftersom det egentligen strider emot hela battleprincipen. Att först tävla tillsammans som en grupp och sedan vända sig emot varandra som en intern konflikt. Så då var det jag som fick se till att vi åtminstone fick battla emot de två som skulle dömt oss i tävlingen, tävlingsledaren verkade bara passiv och tafatt. Men eftersom vi tappert hade stått kvar medan de andra grupperna föll, så fick vi ändå mottaga priset på 3000 kronor. Då var det inte helt förgäves.


Dagen fortsatte med förvirring och flumfasoner ifrån tävlingsledningen i huruvida vi skulle få en till uppvisning inne på Träffpunkten som ytterligare ett "plåster på såret", som slutade med att vi satt helt i onödan på stan i tre timmar för att vänta på slutgiligt besked. Men å andra sidan hade vi himla roligt...



Avundsjuka och backstabbing - en dansares vardag


Ärligt talat så finns det ingenting som förvånar mig från er sida längre. Det verkar som att ni har insett era fel men vägrar erkänna dem, så nu kör ni på reservkrutet som består av smutskastning. Men det är ju det enda man har att komma med oftast, när man inte har några sanningsenliga argument att komma med.


Vi har två personer. Låt oss kalla dem för Schalanke och Gorill. Här har ni en saftig moralkaka att bita i:


Gorill's uttalande visar på antingen oerfarna dansare eller oerfaren tränare. Eller både och.
"Vi ställde inte upp i RUM festivalens streetdance tävling för vi tyckte inte att det var bra att göra våra elever stressade över att både uppträda och tävla.", sade Gorill. Come on. Om du/ni anser att tävling och uppträdande är för mycket för era dansare så är ni helt ute och cyklar. Min dansgrupp har tävlat framgångsrikt här i Sverige, varav tre av oss har representerat Sverige internationellt. På en tävling vet du aldrig när det är din tur att gå in och köra ditt nummer, du kan ha så lite som två ronder emellan. På den korta tiden ska du hinna återhämta dig och måttligt fylla på energiförrådet. Det märks att ni inte varit med om "the real deal" när ni resonerar på det viset. Man behöver press och diciplin på sig för att utveclas som dansare, klarar man inte av det kan man kanske börja spela boule istället...


En sak till är att det räcker med två grupper för att det ska bli en tävling. Gorill, det kanske handlar mer om att det är pinsamt att komma sist om man har så lite som en grupp att tävla emot..

Vi har inte utpekat oss själva som vinnare. Det var domarna och tävlingsledningen som hade den uppgiften. Vi behöver egentligen inte fina pokaler och vinstpengar för att veta att vi kickar ass i alla lägen, även om det är kul att ha som minne till framtiden. Det vet vi med oss ändå. Det är den gemensamma och den individuella utvecklingen som är mest värd i slutändan.


Slutligen tycker jag att Schalanke och Gorill tydligt visar sin mognad i situationen. Kalla kriget skulle jag vilja kalla det. I bloggarna är det smutskastning och opålästa uttalanden som görs, men verkligheten ser annorlunda ut. Stake är något som verkligen borde finnas hos Schalanke och Gorill, så pass mycket stake att i alla fall kunna ta en dialog öga för öga. Schalanke vägrade ju också uppträda i min åsyn, det var riktigt moget tycker jag. 




Vi dansare håller varandra om ryggen, nu och för alltid...

image8



RSS 2.0