Lycka, sol och vardagsflykt

Skrivet 2014-06-29 Klockan 22:00:26

Jag måste bara dela med mig av mitt euforiska tillstånd, jag har nämligen precis bokat resa till mig och Linus. Det blir Cypern två veckor i augusti (Fig Tree Bay) och jag kunde inte längta mer! Det här jävla skitvädret som vi har i Örebro (och landet) verkar ju hänga kvar i några veckor till. Visserligen tycker jag det är rätt skönt att det är taskigt väder när jag ändå är instängd på jobbet dagarna i ända. Men helgerna kan ju få vara fina. Jag har inte ens badat ute i år, katastrof! Förra året premiärbadade jag i boulognern i Gävle på nationaldagen. Men det kvittar just nu, jag kommer få min beskärda del av D-vitamin i augusti! Cypern har för övrigt Europas renaste badvatten och det är ju i princip transparent, vilket blir en utmaning för mig. Jag är rädd för fiskar och annat undervattensliv som kan snudda ben och fötter när man är ute och badar. Hur som helst, låt tiden gå fort nu!  


25-års kris?

Skrivet 2014-06-21 Klockan 15:35:13

Hej bloggen, long time no see. Det har varit ett par hektiska veckor fyllda med pluggstress, ångest och förändring. Mycket i huvudet nu. Men det tar vi i ett annat inlägg. Idag känner jag mig låg. Jag tänkte skriva om en sak som kanske andra i min ålder känner igen sig i. De senaste året har mina vänner och bekantas liv förändrats, för många av dem väldigt drastiskt. På Facebook har ultraljudsbilder och matbilder börjat dominera nyhetsflödet och ersatt de tidigare festbilderna. I år är det en babyboom utan dess like på min vänlista, det har säkert varit två graviditetsbesked i månaden sedan i början av året. Och när det ska socialiseras med vänner är det inte längre givet att det blir en utekväll. Men jag är inte där. Jag har inget som helst intresse av att lugna ner mig eller bilda familj. Jag älskar fortfarande att festa. Att i timmar dansa i neonsken tills fötterna värker. Samtidigt är jag inte på samma nivå som mina vilda studentvänner i Gävle, de som festar med tillhörande efterfester till tidig morgon minst tre dagar i veckan, nätverkar på studentpubar och engagerar sig i skolans föreningsliv. Ibland smittar sådant av sig, när ens vänner går åt ett visst håll. Men när partynerven pockar på framåt veckans slut, och inte ha någon som har samma känsla, det är inte kul. Jag lägger ingen värdering i att lugna ner sig eller skaffa barn, jag är jätteglad för mina vänners skull. Men jag känner att jag blir ensam kvar, i mitt mentala stadie. Det kanske går över, det kanske är en slags 25-års kris, jag vet inte. I sure hope so!


RSS 2.0