Menspillret

Skrivet 2015-02-16 Klockan 14:51:31

Sitter i bibblan och försöker tentaplugga. Har mensvärk och är allmänt mensig och grinig. Eftersom ingen seriöst tagit tag i mensproblematiken tänkte jag själv slå ett slag för den saken. Är ni redo för Bellabus nästa miljardidé? Håll i er, här kommer det... Menspillret! Läkemedlet som lindrar alla de vidriga klassiska symptomen som magont, dåligt humör, uppsvälld mage, känslan av att vara äcklig och ofräsch, men som också lindrar illamående och minskar mängden blod. Varför tar ingen av läkemedelsjättarna tag i detta? 90% av alla menstruerande kvinnor skulle definitivt bli lojala konsumenter! Mensen kan vara riktiga helvetesdagar, speciellt för oss som har ordentliga besvär. Ni vet den senaste Libressereklamen, "Är det sant att man ska stanna hemma när man menstruerar?". Så var det för mig under många år, jag låg hemma och kräktes de två första dagarna. Dessutom blödde jag extremt mycket, förbrukade en nattbinda på två timmar. Det dagliga livet fungerade alltså inte jättebra. Lösningen blev minipiller, men jag mår fortfarande illa de få gånger jag faktiskt får mens (för att inte tala om den svullna magen). Och känslan av att vara ofräsch, ja, den hänger kvar oavsett hur nyduschad man än är. Ett menspiller skulle ju dessutom gynna arbetsgivarna och kommunen då färre kvinnor skulle behöva vara hemma från jobb och skola, statistiska förbättringar osv osv.
 
Så vill du vara med och investera i framtidens stora genombrott för menstruationsbesvär? Swisha över valfritt belopp, helst fyrsiffrigt. Tack!
 
Jag blev förresten mörkhårig för en vecka sedan, en mustig brun nyans med en gnutta rött i. Muchos nöjd!


Ett avskräckande exempel

Skrivet 2014-11-13 Klockan 22:20:11

Vad är detta, en stubbig manshaka? En smaklös bild på någons nedre regioner? Nej, det är bara min tvådagars-stubb - i armhålan! Denna bild visar jag i avskräckande syfte för er som någon gång sett en person med grekiskt påbrå och känt ett plötsligt sug. Låt bli. Jag vet vad du tänker "Men varför i helvete rakar du dig inte bara då?", jo, för att jag glömde min rakhyvel hos min pojkvän i Örebro och jag glömde att köpa en ny idag. Du kanske tänker precis som min biologiska mormor gjorde för 53 år sedan. "Åh, vilken attraktiv grek, hen vill jag skaffa barn med". NEJ. Vill du sätta ett barn till världen som från tidiga tonåren och resten av sitt liv får lida av irriterad hud, röda prickar och kliande stubb? Jag pratar inte om ansiktsbehåring. Nu kanske du tänker "Men jag vill ha barn med klassiskt grekiska bruna ögon". Nej, så behöver det inte bli. Ditt barn kanske får klassiska svenneblå ögon istället, som jag t.ex. Du kanske också tänker "Men jag vill ha ett barn med vackert, tjockt, typiskt grekiskt svartbrunt hårsvall". Nej, så behöver det inte heller bli. Ditt barn kanske får klassiskt ljust svennehår istället, som jag t.ex. Det kanske rentav blir så att det enda grekiska ditt barn ärver hens mörka kroppsbehåring. Det kanske är så att ditt barn besväras otroligt mycket av den mörka, tjocka behåringen i armhåla och bikinilinje. Det kanske till och med är så att ditt barn, liksom jag, får genomlida 7 smärtsamma laserbehandlingar i armhålorna och ÄNDÅ växer skiten tillbaka. Jag tror mitt budskap har nått fram. Om du ser en snygg grek - spring.


Tentaångest och åldersnoja

Skrivet 2014-10-13 Klockan 16:14:46

Sitter i bibblan, har tagit en välbehövlig paus från tentaplugget. Det är inlämning idag och jag är sedvanligt ute i sista minuten. Har i skrivande stund fyra sidor kvar så det lutar åt att jag överskrider deadline. Oh, really? Men jag har ett bra fokus idag, känner en liten, liten strimma optimism i kroppen. Idag har jag inlett min sista vecka som ungdom, om man räknar enligt SJ och annan kollektivtrafiks åldersindelningar. På söndag fyller jag vuxen på riktigt. 25. Damn, that's old! Halvvägs till 50 och halvvägs in i twenty-something-eran. Nej, nu får jag sluta med mitt åldersnojande. Livet kommer bli ångestfyllt om jag ska gå runt och känna mig gammal varenda dag. Jag får ta och embrace it, kanske köpa ett par stödstrumpor och några Bingolotter och välkomna mitt åldrande. Not. Bild 1: Lördagens galej i form av Robinsonfest med öråd och pakter Bild 2: Uppfräschning i höstkulör av Drottningsalongen


There'll be no rest for the wicked

Skrivet 2014-09-19 Klockan 11:48:49

Sitter på ett tyst och lugnt tåg mot Stockholm. Fönsterplats på övervåningen i dubbeldäckaren med utsikt över ett soligt sensommarsverige. Perfekt studiero. Och bra miljö för en bloggpaus. Jag börjar inse allvaret, att det är dags att ta tag i mitt liv, mina framtidsplaner. Det är allvar nu. På senare tid har jag allt oftare ställt mig frågan "vad håller jag på med?" och insett att jag måste omvärdera hela min tillvaro. Sluta kasta bort tid på meningslöst skit som ändå inte för mig framåt. Som många av er har läst så lägger Nöjesmix tyvärr ner sin tidning, vilket jag som aspirerande journalist tycker är förjävligt. Journalistikens undergång. Varför? Jo, konstant bortfall av prenumeranter och annonsörer. Vem vill betala för journalistik? Ingen. Och varför skulle man vilja det när man kan få gratis nyheter bara ett klick bort? Det är synd, istället för ett 20-års jubileum så slås portarna igen. Jag lider med alla som lagt ner hjärta och själ i Nöjesmix. Men siten lever kvar, på obestämd tid.


Trött på teori och valvaka

Skrivet 2014-09-14 Klockan 20:00:46

Skolan är i full gång med fruktansvärt tung litteratur. Det är allvar nu. Just nu läser vi en fullkomligt obegriplig bok skriven av en akademiker (Pierre Bourdieu) för akademiker så ni kan själva tänka er hur språket är. Fullpackad med vänstertunga och informationsrika meningar med referenser till franska författare, verk och fenomen som jag aldrig hört talas om. Denna bok är dessutom den som väger in tyngst när vi ska skriva examensarbete, KUL. Det är otroligt frustrerande att sitta och läsa i timtal, där en mening kan behöva läsas om fem gånger för att man ska förstå. Jag är trött på teori, jag vill skriva nu! Sist jag kollade så läser jag professionellt skrivande, inte professionellt läsande.. Men jag vet också att båda går hand i hand.. I skrivande stund följer jag SVTs valvaka och tittar på när min snygging lagar söndagsmiddag. Min politiska ståndpunkt är ingen hemlighet, nu hejar vi fram de rödgröna till en ny regering! Och jag hoppas innerligt att F! landar över 4%-spärren. Heja ett humant Sverige! Bild på mig och min fina Becca som får tillskott i familjen om sex veckor <3  


Summertime sadness

Skrivet 2014-07-29 Klockan 00:11:26

Sommaren har gjort mycket ont, både i magen och själen. Den gemenskapen jag en gång var en del av är nu borta. Jag har insett att livet kan förändras till det dåliga, utan att själv kunna styra över det. Trots att man försöker göra rätt och vara en bra människa. Jag har försökt att stänga in mig i en klaustrofobisk liten bubbla för att slippa höra, för att en hinna ska börja växa över såret. Det här är sista gången, jag har lovat mig själv det. Det är sista gången jag är nedtyngd innanför de där dörrarna. Jag kommer att gå min väg och aldrig se tillbaka. Men allt har inte varit skit. Sommaren har bjudit på en hel del ljusglimtar med vackert väder och kvalitetstid med fantastiska människor, och det kommer mer. Innan jag går på mitt sista läsår i Gävle ska jag fly ångest, stress, magont, Örebro och Sverige i två veckor tillsammans med min kärlek. Hoppas sommaren behandlar er väl.


25-års kris?

Skrivet 2014-06-21 Klockan 15:35:13

Hej bloggen, long time no see. Det har varit ett par hektiska veckor fyllda med pluggstress, ångest och förändring. Mycket i huvudet nu. Men det tar vi i ett annat inlägg. Idag känner jag mig låg. Jag tänkte skriva om en sak som kanske andra i min ålder känner igen sig i. De senaste året har mina vänner och bekantas liv förändrats, för många av dem väldigt drastiskt. På Facebook har ultraljudsbilder och matbilder börjat dominera nyhetsflödet och ersatt de tidigare festbilderna. I år är det en babyboom utan dess like på min vänlista, det har säkert varit två graviditetsbesked i månaden sedan i början av året. Och när det ska socialiseras med vänner är det inte längre givet att det blir en utekväll. Men jag är inte där. Jag har inget som helst intresse av att lugna ner mig eller bilda familj. Jag älskar fortfarande att festa. Att i timmar dansa i neonsken tills fötterna värker. Samtidigt är jag inte på samma nivå som mina vilda studentvänner i Gävle, de som festar med tillhörande efterfester till tidig morgon minst tre dagar i veckan, nätverkar på studentpubar och engagerar sig i skolans föreningsliv. Ibland smittar sådant av sig, när ens vänner går åt ett visst håll. Men när partynerven pockar på framåt veckans slut, och inte ha någon som har samma känsla, det är inte kul. Jag lägger ingen värdering i att lugna ner sig eller skaffa barn, jag är jätteglad för mina vänners skull. Men jag känner att jag blir ensam kvar, i mitt mentala stadie. Det kanske går över, det kanske är en slags 25-års kris, jag vet inte. I sure hope so!


Fobi - hjälp?

Skrivet 2014-05-28 Klockan 18:04:09

Förra veckan var jag iväg till vårdcentralen på lunchen  för att ta prover. Som jag tidigare skrev befarade jag att jag hade diabetes, lyckligtvis var det inte så! Men, jag har en extrem rädsla för nålar och sprutor. Ska inte säga fobi, för jag vet att det finns folk som har det värre. Denna rädsla kräver dock en hel del energi. Jag var nervös hela förmiddagen, grät en skvätt kvällen innan och grät när jag pratade med läkaren, precis innan jag skulle ta proverna. Jag trodde jag skulle bli stucken i fingret, vilket är det värsta jag vet, men som "tur" var blev jag stucken i armvecket istället. När jag blir stucken blir jag helt förstelnad, vågar inte röra kroppsdelen jag blir stucken i. Själva smärtan är hanterbar, men inte ångesten som kommer innan. Efter blodprovet skulle jag tillbaka till skolan, men jag var helt slut efter att ha gråtit och spänt mig. Så jag åkte hem och sov i 1,5 timma istället. Men nu till det värsta: Det finns en sak som är värre än sprutor och nålar. Sår, blod och knivar och sådant relaterat. När jag ser sekvenser ur en operation på tv (som ofta involverar vidriga närbilder) så blir jag helt lam i kroppen. Det känns som att hela jag sjunker ihop och att kroppen ömmar, jag mår illa och får nästan ont bara av att andas. Saw-filmerna klarar jag exempelvis inte av att se. Jag såg ettan när jag var 14-15, mådde dåligt flera veckor efter. Igår kväll när jag skulle tända lampan i mitt fönster så trampade jag på en glasbit. Den var inte alls särskilt stor, men så fort jag insåg att den hade gått in så började jag svettas. Jag satte mig på toalettstolen och kände på tån, det var en hård liten bula. Jag kan inte beskriva känslan av hjälplöshet som bara tog över mig. Jag blev sådär öm och lam i kroppen när jag insåg att jag blev tvungen att försöka få tag i den med en pincett. Och det lyckades jag med, darrande och hyperventilerande. När jag fick ut glasbiten satte jag mig på sängen och bröt ihop, jag panikgrät i säkert en timma. Ni  vet, den där fula och okontrollerade gråten som gör det svårt att prata och gråta samtidigt. Jag hade ingen aning om att det var såhär illa, vad ska man göra åt detta? Terapi känns lite löjligt för denna saks skull. Men om någon har tips på hur man underlättar  en fobi så vore jag tacksam! Bild: Google


Oro

Skrivet 2014-05-12 Klockan 14:28:20

Jag har en ångestkänsla som den senaste tiden ständigt cirkulerat inom mig och suger energi. Rädsla. Jag har tidigare nämnt här på bloggen att jag är konstant trött, oavsett tid på dygnet och oavsett hur mycket jag sovit. Men jag har mer besvär än så, jag kissar både mycket och alldeles för ofta, har mycket huvudvärk och mår illa lite då och då. För några dagar sedan klickade jag runt och sökte på mina symptom där jag bara fick träffar på diabetes. Att vara fullt frisk är otroligt viktigt för mig, jag vill att min hälsa ska vara så optimal som möjligt. När jag vid 19 års ålder fick veta att jag var laktosintolerant höll jag på att bryta ihop, fast det inte är något farligt och det finns läkemedel som lindrar. Men diabetes? En kronisk sjukdom som bara blir värre med åren och kan leda till förjävla många följdsjukdomar. Och tanken på att jag ska sticka mig i fingret för att kolla blodsockret får mig gråtfärdig. Jag är otroligt nålrädd, grinar nästan varje gång jag får stick i fingret på vårdcentralen. Jag är fruktansvärt rädd, samtidigt som jag inte står ut med min förbannade trötthet. Så jag bestämde mig idag för att ta tjuren vid hornen. Nästa vecka får jag förhoppningsvis svar.


Dire Straits

Skrivet 2014-04-07 Klockan 23:27:44

Viss musik som jag kopplar ihop starkt med min barndom har jag under åren försökt att undvika (vilket är synd, mina föräldrar har bra musiksmak). Men ikväll satte jag på Dire Straits, något som gick varmt på LP'n hemma hos mamma. Jag får kalla kårar som ilar runt i hela kroppen, samtidigt som ögonen tåras. Helt plötsligt är jag där igen, ligger på linoleumgolvet i mitt flickrum och plockar likgiltigt med några legobitar. Lyssnar till tonerna i vardagsrummet. Jag minns att jag ibland bara låg och lyssnade, som paralyserad. Musiken fyllde upp mitt tomrum, jag var en ensam liten flicka. Det är mäktigt, hur musiken kan ha sådan inverkan och framkalla riktiga känslostormar. Nu ska jag njuta en stund till, kanske gråta en skvätt, sedan är det läggdags. http://www.youtube.com/watch?v=ZSKNt3wt6Pc http://www.youtube.com/watch?v=LNXncglnsZg http://www.youtube.com/watch?v=amVqlbGBHbw http://www.youtube.com/watch?v=k9_VOy7VipQ    


Fel håll

Skrivet 2014-04-06 Klockan 22:35:41

Nu har sista kursen för läsåret påbörjats, kommersiellt skrivande. Jag måste nu öva mig på att skriva skit. Fiktionstrams. Show, don’t tell. Jag vill inte gestalta och hitta på, jag vill berätta om verkligheten. Isabelle Wallin är inte ett namn som kommer att synas på pockethyllorna bredvid Camilla Läckberg. Men nu måste jag skriva roman. Komma på ett säljande koncept. Tisdag är deadline och huvudet är tomt på fiktion. Reportageidéer finns det gott om, men allt annat känns fånigt. Tankarna glider över till Örebro. Bakissöndagar på Järnvägsgatan, min gata. Doften av Järntorget. Vårsol mot slottet. Lågmäldheten infinner sig på tåget hem. Det är härligt att sakna, men inte att sakna en bit av sig själv. Har Örebro gått vidare? Kanske finns det ingen plats kvar för mig i juni 2015. Milen tickar långsamt ned, jag åker åt fel håll. Ångest och tvivel avlöser varandra. Det är väl såhär det kommer att vara tills jag hittar tillbaka. Hittar mig själv. Förhoppningsvis får jag en nystart lagom till nästa termin, det visar sig i dagarna. Nu ska jag skriva trams.


Vi behöver vara våra egna trolljägare

Skrivet 2014-04-03 Klockan 17:38:20

I måndags hade Trolljägarna premiär, tv3's nya samhällsprogram om näthat. I samband med detta har jag funderat över min egen irritation. Något jag ofta förargas över. Ett slags näthat, inte av den extrema typen som programmet berör. Utan det nära och vardagliga hatet, ibland distinkt, ibland subtilt. Jag pratar om Facebookhatet. De flesta av oss har alla någon/några vänner eller bekanta som låter sitt allmänna missnöje över livet yttra sig form i spydiga kommentarer och bittra statusuppdateringar. Eller min personliga favorit, de som hyllar sig själva och hånar andra. Typ "Idag har man varit duktig och sprungit milen och storstädat lägenheten innan sju imorse. Folk som gnäller på att de är trötta är bara ren lathet!". Jag kan inte förstå denna totala avsaknad av empati. Eller behovet, behovet av att trycka ner sina vänner och bekanta för att själv må bra. Det är lite som den klyschiga svennementaliteten, att ha grannarna över på middag och sedan skvallra om deras relationsproblem eller störa sig på att de har en ny, dyr gräsklippare. Samma falskhet finner man i sitt nyhetsflöde på Facebook. Frågan är oundviklig, varför eliminerar vi inte dessa små störningsmoment från våra konton? Mitt svar är att jag inte vill skapa dålig stämning. Att radera någon från Facebook är som att radera personen i fråga ur sitt liv. "Du är inte välkommen". Men samtidigt, vad tillför dessa energisugare oss i det verkliga livet? För mig, ingenting. Mina Facebookhatare är ytliga bekanta som jag knappast springer in i på gatan. Kanske behöver vi alla vara våra egna trolljägare och rensa bort hatet från våra vänlistor.


Trevlig kille elleräckel med baktankar?

Skrivet 2014-03-27 Klockan 16:51:20

Idag satt jag i bibblan och skrev på en restuppgift. Jag satt på ett ställe där borden står i par, och stolarna är placerade mitt emot varandra. En kille kom fram och frågade om det var ledigt mitt emot mig och slog sig ned. Inget konstigt, det fanns inga tomma bord. Efter en stund började han prata, vanligt kallprat. Att det skulle bli skönt med helg och så vidare. Vid ett tillfälle kom det två tjejer som delade ut Red Bull gratis, då pratade vi om olika Red Bull-smaker och att man kunde blanda goda groggar på dem. Jag känner då att en på-min-vakt-känsla kommer smygande och börjar genast bli fundersam över hans avsikter. Varför är du så himla trevlig då? Jag har faktiskt pojkvän. Jag tror inte jag är ensam om att reagera såhär. Tycker det är så himla tråkigt att det ska vara så, jag som alltid försöker att vara open minded. Men när det kommer till trevliga killar misstror jag alltid. Att killar inte är intresserade av att inleda nya vänskaper med främmande tjejer. Hur kommer det då sig att garden åker upp? Jo, jag har väldigt få killkompisar och många av de jag sett som vänner har blivit kära eller intresserade, gjort närmanden och så vidare. Men det är ju inte bara jag som reagerar såhär. Det som är intressant är att jag sällan hör en kille berätta något liknande. Det har hänt, att en kille berättat om att han fått en tjej efter sig som han inte är intresserad av. Men inte alls i samma utsträckning. Och jag har heller aldrig hört en kille säga att just detta får honom att misstro alla tjejers intentioner. Tåls att tänka på. Killar, sluta vara efterblivna så att vi kan få förtroende för er!


Att skriva trovärdig dialog

Skrivet 2014-02-24 Klockan 14:30:29

Sitter på tåget mot Gävle och jobbar med en översättningsanalys jag skulle ha skickat in förra veckan, big surprise att jag är sen med en inlämning.. Jag visste inte alls vilken text jag skulle välja att översätta. I fredags fick jag lite panik när jag infann mig på biblioteket 15 minuter innan stängning, så jag roffade åt mig "Harry Potter and the Chamber of Secrets" och den svenska översättningen. Såhär i efterhand skulle jag valt något mer pretentiöst som Hemingway, men, jaja. Allt eftersom jag läser och analyserar så kommer jag till insikt om hur mycket jag lärt mig av min utbildning, trots att den kändes stundtals flummig under första året. Det jag stör mig mest på i "Hemligheternas Kammare" är dialogerna, de är skrivna på ett sätt som man inte pratar på. Ett exempel, när Mr. Weasley delat ut kuvert till Ron och Harry och Rons tvillingbröder också ska få: Original: "You two’ve got them, too” Översättning: "Ni båda har också fått var sitt" För det första, pratar man verkligen så på svenska? Låter inte "Ni har också fått var sitt" mer som talspråk? För det andra, om det nu finns folk som faktiskt pratar på det sättet så är det definitivt inte familjen Weasley. De är uppenbarligen från låg arbetarklass och pratar inte alls målande och vältaligt i resten av böckerna. Nej, dessa typer av litterära dialoger har jag svårt för. Det är en slags föreställning om hur samtal låter. Antingen är det ett medvetet val av översättaren, eller så borde hen gå en skrivarkurs. Det finns flera sådana exempel i "Hemligheternas Kammare". Nu ska jag fortsätta en liten stund innan tåget är framme!


RSS 2.0